Jag har designat en trehjulig rullstol för den del av världen som brukar betecknas ”utvecklingsländerna”. Den är inte bara gjord för att en person med disfunktionella bens ska vara mer mobil, utan också kunna transportera varor till och från marknaden. Genom att inkludera människor med funktionsnedsättningar i den inofficiella transportekonomin, kan dessa höja sin självaktning, och delaktighet i samhället. Tanken är att alla ska ha lika chans att gå från utanförskap till att fungera som en socialt inkluderad individ, t.ex. tjäna pengar så att de kan starta sin egen familj. Jag vill genom detta projekt belysa behovet av hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning i fattiga delar av världen. Min målgrupp är friska människor med dåligt eller inte fungerande ben, inte personer med ryggradsskador eller cerebrala funktionsnedsättningar, då dessa behöver mer individanpassade designlösningar. Jag siktar in mig på att göra största möjliga påverkan till minsta möjliga kostnad. Det finns en fruktansvärt stor del av världens befolkning som lider av sviterna efter anti person minor, polio och olyckor. Värdeorden för detta projekt är social inklusion, värdighet, mobilitet, frihet att välja och inkomst.

År 1914 designade Charles Poitiers en handdriven rullstol för invalidiserade soldater. Utomhusrullstolarna i många fattiga delar av världen ser ut och fungerar på ett likartat sett, fast ofta klumpigare. Jag frågade mig själv varför och beslutade mig för att titta närmre på detta. Jag spenderade två veckor under julen med att intervjua personer som jobbar med rullstolar och funktionsnedsättningar i Marrakech, Marocko.

Ett uppenbart problem jag snabbt förstod vidden av, var att om man inte har pengar I en kultur som saknar social välfärd, är man dömd att klara sig själv eller med hjälp av sin familj. Ett annat stort problem är den syn vi i den rika delen av världen har av den så kallade ”Utvecklingsvärlden”. Det känns som att vi har fastnat i behovet av att tycka synd om andra för att känna oss bra i kontrast och goda genom att hjälpa. Den förlegade syn av majoriteten av jordens befolkning vi har förhindrar oss från att lära oss av dem och att faktiskt skapa hållbara lösningar som hjälper alla att komma upp till den standard av liv han eller hon drömmer om. Jag vill bidra till att verkligen rota ut strukturer som uppvisas i t.ex. Tintin i Kongo.

Dessa synsätt återfinns även inom många välmenta designprojekt. Många har fokuserat på funktionsstudier och tyvärr ignorerat de olika mål och drömmar individer och kulturer har. Att sitta på toppen och tycka till utan att förankra sin design i hur människor verkligen vill leva känns döfött ur hållbarhets och människovärdes synvinkel. Även om en människa är fattig har den drömmar och mål och strävar efter lycka och materiellt välstånd liksom vi.

En rullstol är per definition en livsstilsprodukt på grund av den stora del av livet en person spenderar I den. Den får också en stark koppling till individen för dess omvärld och signalerar dess sociala identitet och aspirationer. Jag vill tvätta bort sjukhuskänslan hos rullstolen, för man är inte sjuk bara för att man inte kan gå. Jag har velat designa en möjlig väg för en person att öka sin självkänsla. Meningen med detta projekt är inte att fokusera på teknikaliteter eller funktioner utan snarare hitta en möjlig lösning för en person med skadade ben att nå sina sociala mål, t.ex. att ta med Pat till festen, barnen till skolan eller sin partner till stan.

Om en produkt kan hjälpa en person i familjen att dra in pengar och öka familjens omsättning genom att ta familjens grödor eller hantverk till marknaden, då kan det finnas utrymme att investera I denna. Är manriktigt fattig och kämpar för att föda sin familj, är det bara det absolut nödvändiga man köper. Jag har tänkt mig ett liknande finansieringssystem som Grameen Bank använderI Bangladesh med mikrokrediter.

Den rika delen av världen skickar massvis med rullstolar till de fattiga. Dessa är ofta avlagda sjukhusrullstolar eller rullstolar av lägsta kvallitet från kina. Dessa går oftast sönder snabbt och kastas på en soptipp. De är inte gjorda för att serva eller så finns det helt enkelt inte reservdelar. I varma länder levs livet utomhus och vi skickar mest inomhusrullstolar. Detta system att skicka mer och mer utan att försöka implementera hållbara system är väldigt motiverande för givarledet, men skapar beroende i mottagarledet. Att skapa och sälja produkter som kan användas till att generera inkomst skulle skapa hållbara försörjningssystem av produkter, efterfrågan och reservdelar.

Allt rörligt går till slut sönder och för att göra Badjat projektet hållbart, bestämde jag mig för att använda cykeldelar till så stor utsträckning som möjligt. Efter som denna teknik har funnits i över ett sekel finns reservdelar och serviskunskap i alla jordens hörn. Tekniken kommer också bli accepterad i många olika kulturer eftersom den inte är eller känns ny.

Lifestyle design kan vara lika funktionella som annan design till samma kostnad, men skillnaden är att konsumenten är medbjuden I formgivningsprocessen. I det här fallet har jag korsat en rullstol med ett transportfordon och kommit fram till Badjat Trike System. Det är ett open source projekt bestående av en plattform som kan stylas individuellt, liksom bussarna i Brasilien eller lastbilarna i Pakistan.

Vänligen

Martin Jones